…eller: Jag hör vad du säger. I bland känns det som om jag befinner mig i en pågående strid. Jag känner mig anfallen. Anfallen av åsikter, ”sanningar” och information. I dag finns så mycket fakta att tillgå. Ingen behöver gå oinformerad, vilket i teorin låter fantastiskt. Då och då övermannas jag dock av känslan att jag kvävs av information och andra människors åsikter. Jag vill veta mindre och känna mer. Känna med själen och lyssna med hjärtat. Med upplysning kommer ansvar. Stort ansvar. Jag vill så gärna att du och alla mina andra medmänniskor skall lyssna, ta till er och lära av det jag har att säga, men…än mer vill jag att ni skall höra era egna röster, lyssna inåt och känna. Livet är för kort för allt annat…
Jag vet, jag vet, jag vet. Det är så mycket jag vet. Det är så mycket som jag borde, men min energi räcker inte alltid fram. Då slutar jag att lyssna utåt och lyssnar inåt en stund. Jag vet att jag inte skall äta glass till frukost, för det säger förståsigpåarna. Jag vet också det för att min kropp sällan reagerar positivt på glassfrukost. Dock kanske just glass till frukost är det enda som får min själ att spinna just i dag, den här enda dagen som aldrig kommer igen. Det är svårt att lyssna lagom på hjärta och sinne. I bland skriker själen högst efter uppmärksamhet och fokus. Glass.
I media florerar ämnet hälsa kontra mat: Snabba kolhydrater kontra långsamma kolhydrater, gluten, laktos, socker, etc. Jag plockar russinen ur kakan i informationsflödet, men utgår ifrån att jag är en unik individ och att hälsosanningar är sanningar med modifikation. Jag lär mig hela tiden vad jag mår bra av genom att lyssna lika mycket inåt som utåt. I bland hör jag bara inte min egen röst. Då stänger jag av informationsflödet och vilar i känslan av att stå bredvid den pågående striden. Då gör jag som min kloka mamma alltid gjort i pressade situationer. Bakar. Jag bakar för själ och hjärta. Med kladdiga händer, klet på kinden och stökigt kök bakar jag. Eller skapar som mamma skulle ha sagt. Med kärlek och frenesi skapar jag min egen version av scones. Scones utan gluten, för gluten är inte bra för mig säger förståsigpåarna. Jag vet, jag vet. Det är däremot nötmjöl. Nötmjöl är bra för hälsan. Laktos är det däremot inte säger de som kan. Jag vet, jag vet och jag är inte helt oenig. Dock låter jag i dag själen komma till tals och den efterfrågar en lagrad komjölksost och mycket smör. Jag ler åt själen, då jag vagt hör den viska att hasselnötsscones är så in i bänken nyttiga att vi måste väga upp det med mycket ost och smör. Själen spinner, hjärtat ler och jag, jag stoppar degkletiga fingrar i öronen och lyssnar bara på mig för en stund…
YIN OCH YANG SCONES (…eller bådeochscones för själen) ca 12 st
4dl hasselnötsmjöl
2 ägg
3 msk kokosmjölk
1 tsk bakpulver
1,5 dl torkade aprikoser (finhackade)
Blanda alla ingredienser till en smet (jag föredrar att blanda allt utom aprikoserna i matberedaren för jämnast konsistens och sedan röra i de finhackade aprikoserna). Forma degen till bollar och fördela jämt över en plåt med bakpapper på. Degen är kletig, så jag använder två stora skedar till hjälp. Grädda på 175 grader i ca 15 minuter eller tills dess att bullarna känns genomgräddade. Servera med en lagrad favoritost och mycket smör. Addera en kopp rykande Earl Grey till och du har det bästa sättet att smeka själen medhårs en blåsig dag i oktober-november…
Njut! /Maria